Det gör lite ont när jag tänker på det.

Stod & kollade på honom när han tuggade halmen. Min älskade vän.
Känns lite konstigt att tänka tanken på att det inte blir 20 år till.
Kanske inte ens ett år till.
Kanske inget mer alls.

Ja, jag gråter vid tanken. Han är ju min polare liksom.
Men jag kan inte låta mina framtidsplaner, ambitioner och mål stanna upp.
Jag vill ju det här.
Fast med dig, men man kan inte alltid få allt.

Jag hoppas bara att jag hittar Den personen som lämpar sig för att ta hand om dig.
Att det blir bra, men hur ska jag veta?




Postat av: Karin

Vad har du för kvar på fodervärden?

2012-04-25 @ 23:13:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: